“Politik är att vilja” – Olof Palme

Det börjar alltid med en sommar. En öppen plats, havet som fond, och människor som talar i mikrofoner till vinden. Almedalen – denna säregna korsning mellan folkfest och maktspel – är en ritual, ett skådespel, en demokratins marknad.

Historien är nästan mytisk vid det här laget: sommaren 1968, Olof Palme ställer sig på ett lastbilsflak i Visby och håller ett tal till förbipasserande semesterfirare. Ett informellt möte mellan politik och folk, fött ur 60-talets ideal om närhet och rörelse. Det var början på det vi i dag känner som Almedalsveckan, Sveriges mest koncentrerade övning i offentlig samtal.

Från ett spontant tal till ett nationellt fenomen. Under 1980- och 90-talen växte intresset långsamt, men det var först på 2000-talet som Almedalen blev den politiska institution den är idag. Alla riksdagspartier är numera representerade med varsin dag, men i deras kölvatten följer näringsliv, civilsamhälle, kommuner, medier, universitet – ett kalejdoskop av aktörer, var och en med sina seminarier, paneler och mingel.

År 2024 arrangerades över 2100 evenemang med sammanlagt 5340 medverkande i Visby under en enda vecka. Det är inte längre bara politik – det är strategi, PR, påverkan. Det är storytelling i realtid.

Vad är det då vi egentligen samlas kring?

Almedalen är unik i sin tillgänglighet: det är gratis, det är öppet, det är analogt i en tid som blir alltmer digital. I en värld av algoritmer är det fortfarande samtalet, den mänskliga närvaron, som gäller här. Det är Gotlands kalkstensgator som fylls av idéer, konflikter och förslag. Där snubblar du på en minister utanför Coop, eller hamnar i samtal med en aktivist över plastmuggar med rosévin.

Men det finns en dualitet, en skuggsida. Almedalen är både ett demokratiskt rum, och ett stängt ekosystem. Tillgängligt, men ändå otillgängligt för den som inte vet hur man kodar språket. Makten, också här, reproduceras i nätverk. I ett uppmärksammat reportage i Dagens Arena från 2022 beskrev journalisten Lisa Pelling Almedalen som “en plats där alla talar, men få verkligen lyssnar.”

Ändå åker vi dit. Igen.

I sommar kommer jag själv att vandra de trånga gränderna, lyssna, tala, anteckna. För mitt jobb, ja – men också för att något i mig fortfarande tror på idén. Att om vi samlas i samma fysiska rum, så kan något förändras. Att makt kan förskjutas bara ett ögonblick, att någon kan höra något de annars aldrig skulle hört.

Framåt? Almedalen måste förändras för att fortsätta vara relevant. Redan nu diskuteras digitala inslag, regionala avknoppningar, ökad inkludering. Frågan är: kan Almedalen bli mer än ett skyltfönster? Kan det bli ett laboratorium för framtidens samhälle?

Kanske. Om vi vågar göra plats för det obekväma. Om vi lyssnar mer än vi pratar. Om vi förstår att det vi bygger tillsammans i Almedalen inte är kampanjer, utan relationer.

”Det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in.” – Leonard Cohen

I denna spricka – mellan Visbys ruiner, mellan maktens mikrofoner och folkets sorl – där lever fortfarande något som liknar hopp.