I ett kontorskomplex i Washington sitter en handfull ekonomer och räknar. De matar in siffror i kalkylblad, multiplicerar importvärden med procentsatser, och räknar ut hur mycket stål, aluminium, kylskåp och kinesiska solceller ska kosta när de rullar in över den amerikanska gränsen. Det ser tekniskt ut. Det ser rationellt ut. Men bakom siffrorna döljer sig ett politiskt maskineri där matematik används som maktmedel – och där logiken ofta får stå tillbaka för symboliken.

Under Trump-administrationen blev tullar – “tariffs” – ett centralt verktyg för att omförhandla världens spelregler. Men hur räknades dessa tariffer egentligen ut?

Enkelt uttryckt:

Tariff = Importvärde × Tullprocentsats

Men bakom den enkla formeln döljer sig stora brister i hur procentsatsen valdes.

När USA införde ståltullar på 25 % (och aluminiumtullar på 10 %) under Section 232 av “Trade Expansion Act of 1962”, använde administrationen en säkerhetsklausul för att rättfärdiga åtgärden – men utan att den föregicks av en systematisk analys av faktisk skada eller kapacitetsbehov. Istället hänvisade man till att USA:s stålindustri var “hotad”, utan att definiera vad det hotet innebar i siffror. Det fanns inga transparenta kalkyler som visade hur 25 % just skulle återställa konkurrenskraften eller säkra inhemsk produktion.

När det gällde Kina-tullarna under Section 301, där upp till 370 miljarder dollar i kinesiska varor tullbelades, var ekvationen än mer svajig. Tarifferna skulle spegla den “skada” Kina åsamkat USA genom stöld av immateriella rättigheter, tvångstekniköverföring och andra ojusta handelsmetoder. Men även här saknades kvantitativa bedömningar. Hur värderar man teknikstöld i dollar? Vilken procentsats kompenserar för långsiktiga förluster? Svaret: Man gissar. Man avrundar uppåt.

Flera av tullarna baserades dessutom på det så kallade “List-systemet” – där produkter grupperades i listor (List 1, 2, 3, 4), och olika tullsatser applicerades (10 %, 25 %, i vissa fall 30 %). Men dessa listor sammanställdes politiskt, inte ekonomiskt. Det var inte känsligheten i leveranskedjorna som styrde, utan hur man kunde sätta press på Kina utan att omedelbart slå mot amerikanska konsumenter – vilket visade sig vara en omöjlig balansgång.

Ekonomernas kritik var tydlig:

• Elasticiteten ignorerades. Man tog inte hänsyn till hur efterfrågan eller priser skulle påverkas av tullarna. En 25-procentig tull på en vara med låg substituerbarhet (t.ex. vissa elektronikkomponenter) slår hårt mot både producenter och konsumenter i USA.

• Kedjeeffekter uteblev ur modellen. Tariffer på insatsvaror (som stål) påverkar tillverkningskostnader i flera led. En sådan multiplikatoreffekt fanns inte med i beräkningarna.

• Inflationseffekter negligerades. Flera tullanalyser visade att kostnaden per amerikanskt hushåll steg med hundratals dollar årligen – något som administrationen konsekvent förnekade eller förminskade.

• ”Trade diversion” ignorerades – att importen ofta bara bytte ursprungsland utan att påverka handelsbalansen. Kinesiska varor smugglades via Vietnam, Mexiko eller Taiwan.

Ett exempel:

Tariffen på kinesiska tvättmaskiner 2018 uppgick till 20 % det första året och 50 % på kvoter över en viss nivå. Trump-administrationen hävdade att det skulle rädda amerikansk tillverkning. Men en studie från University of Chicago visade att konsumenter betalade i genomsnitt 86 dollar mer per maskin – vilket innebar att varje räddat jobb kostade cirka 820 000 dollar i ökade konsumentkostnader.

Slutsats:

Trump-tarifferna byggde sällan på kalkyler i klassisk mening. De byggde på ett slags känslomässig algebra där symbolvärdet vägde tyngre än siffrorna. I stället för kostnads-nyttoanalys fick vi en slags affektiv ekonomipolitik – där tullarna blev ett uttryck för känslan av att Amerika var förloraren, och där varje procenttull var ett slag för att “vinna tillbaka”.

I Sverige pratar vi sällan om tariffer. Men i en global ekonomi spiller konsekvenserna över. Tullar förändrar spelplanen för exportföretag, fastighetsinvesteringar och teknikutveckling även här. När världen blir mer protektionistisk, blir våra egna kalkyler svårare att göra. Och när maktens matematik blir orimlig, måste vi våga syna siffrorna – innan vi själva räknas bort.

I Sverige är vi vana vid konsekvensanalyser. Samråd. Samhällsekonomiska kalkyler. Men i en värld där siffror används som slagord, behöver även vi vara vaksamma. För när tullar sätts på känsla, smittar logiken av sig. Och det som började som en politisk markering, slutar i cementerade protektionistiska mönster som alla får betala för.