Vi sitter ofta där, runt bordet i början av något. Det kan vara ett nytt bostadsområde, ett förtätningsprojekt eller en renovering som borde ha gjorts för tio år sen. Frågorna är många: Vad kostar det? Vad får vi tillbaka? Hur säkrar vi lönsamheten?

Och där, mitt i det där skedet där idéer fortfarande är sköra, får ekonomichefen ofta en dubbel roll. En fot på bromsen. En på gasen. Förväntan om kontroll – men också krav på nytänkande. Ibland är det som att jag både ska vara arkitekt och granskare, med uppgiften att rita kartan och ifrågasätta om vi har råd att gå den vägen.

Det är inte en lätt sits. Men det är en viktig en.

Vi bygger inte för kalkylen – vi bygger för människor

I fastighetsbranschen har vi lärt oss att tänka i ramar. Byggrätter, exploateringstal, nyckeltal per kvadratmeter. Det finns en trygghet i det. Men samtidigt – när vi stirrar oss blinda på ramarna, tappar vi lätt bort innehållet.

För allmännyttan handlar inte om att maxa yta eller minimera kostnader. Det handlar om att skapa värde – på riktigt. Ett tryggt hem för någon som aldrig haft ett. Ett grönområde där unga faktiskt vågar vistas. En hyra som gör att fler kan välja arbete framför bidrag, fritid framför oro.

Och det värdet, det kräver ibland att vi ritar utanför ramen.

Våga bära osäkerhet

Det kanske mest obekväma med dagens ekonomistyrning är att framtiden inte låter sig kalkyleras med precision. Vi vill ha tydliga prognoser och säkra investeringar – men de riktigt viktiga besluten, de som förändrar ett område eller ett bolag, bär nästan alltid på osäkerhet.

Och just därför behöver ekonomer inom allmännyttan utveckla en ny sorts professionalism. En som inte bara handlar om att räkna rätt – utan om att våga vara med i samtalet innan allt är bestämt. Att inte stänga dörrar för tidigt, bara för att vi inte har alla svar ännu.

Det kräver en känsla för timing. En lyhördhet för plats. Och kanske framför allt: mod.

Vi måste vara med och forma svaret – inte bara kontrollera det

Ekonomistyrning får inte vara något som klistras på i efterhand. Den måste vara med från början – men på rätt sätt. Inte som en granskare med rödpenna, utan som en medskapare som säger:

”Om vi verkligen vill uppnå det här – hur kan vi göra det ekonomiskt hållbart? Vad behöver vi tänka annorlunda kring? Vem behöver vi samarbeta med? Finns det nya sätt att mäta framgång på?”

För det är precis där allmännyttan har sin styrka. Vi är inte styrda av kortsiktig vinst, utan av långsiktigt ansvar. Det ger oss friheten att tänka större. Men det kräver också att vi använder den friheten klokt.

Och där har vi som ekonomichefer ett ansvar. Att inte ducka för det komplexa. Att orka stå i spänningsfältet mellan idé och verklighet. Att säga ja, när det vore enklare att säga nej – men också att våga säga nej, när det behövs, och föreslå en annan väg.

Vi är inte bara vår yrkesroll – vi är en del av helheten

I slutänden handlar det om vilket samhälle vi vill vara med och bygga. Och i allmännyttan är det inte ett abstrakt mål – det är konkret. Det är människor, kvarter, skolvägar och innergårdar.

Vi som jobbar med ekonomi inom allmännyttan har ett ovanligt viktigt uppdrag. Inte bara att hålla koll på siffrorna – utan att se till att siffrorna hjälper oss att göra rätt saker.

Och kanske är det just där, i det lilla skiftet – från att kontrollera till att möjliggöra – som framtidens ekonomistyrning börjar ta form.