Det mullrar under ytan. Inte av bomber – ännu – men av frågor vi länge förträngt.

Skyddsrummen. De där anonyma utrymmena i källare, garage och tvättstugor. Byggda i en annan tid, för ett annat hot. I Sverige finns idag drygt 64 000 skyddsrum med plats för 7,2 miljoner människor. Konstruktioner som en gång var symboler för trygghet och beredskap, men som idag snarare påminner om försummelse och otydligt ansvar.

I veckan publicerade Sveriges Allmännytta en artikel om just detta: Vem ska stå för notan när skyddsrummen behöver rustas upp?

Frågan är allt annat än marginell. MSB har påbörjat inspektioner och pekar på ett omfattande renoveringsbehov. Samtidigt saknas tydlighet i regelverken. Det står visserligen i lagen att fastighetsägare ansvarar för underhåll, men kostnaderna för att anpassa skyddsrummen till dagens krav – till exempel nya ventilationssystem, reservkraft, tätning mot gas och fukt – är långt mer omfattande än vad många allmännyttiga bolag har budgeterat för.

Det är också en systemfråga. I de kommunala bostadsbolagen ligger ofta skyddsrummen i hus som redan är ekonomiskt ansträngda: miljonprogramsområden med stora underhållsbehov, där hyresintäkterna inte räcker till alla de renoveringar som krävs. Att i det läget lägga ytterligare miljoner på skyddsrum, som inte genererar någon intäkt – det är inte bara tufft, det är i många fall orimligt. Och ändå nödvändigt.

Vi måste våga ställa de större frågorna:

• Vad är samhällets ansvar i ett nytt säkerhetspolitiskt läge?

• Är skyddsrummen en kollektiv tillgång eller en privat skyldighet?

• Hur balanserar vi investeringar i säkerhet mot bostadsbolagens uppdrag att erbjuda rimliga hyror och socialt hållbara boendemiljöer?

Regeringen har gett MSB i uppdrag att analysera skyddsrummens status och behov. Men vi behöver mer än kartläggningar – vi behöver ett nytt samhällskontrakt. Där staten tar ett större ansvar för beredskapen, där kommunerna får stöd att prioritera och där fastighetsägare inte lämnas ensamma med uppgiften att skydda befolkningen i händelse av krig.

Skyddsrummen är inte bara en teknisk fråga. De är en spegel av vår samhällsberedskap. Av hur vi värderar trygghet, gemenskap och ansvar.

Kanske är det dags att se på skyddsrummen med nya ögon. Inte som kostnader, utan som investeringar i motståndskraft. Inte som reliker, utan som arkitektoniska löften. Om vi bara vågar ta i det som gömts undan i decennier.

Och kanske, när vi öppnar de tunga dörrarna, hittar vi inte bara betong och ventilationsrör. Kanske hittar vi också början på en ny berättelse. En där allmännyttan inte bär hela bördan ensam.