”Vi går aldrig ensamma, det är så vi överlever”

Ekonomistyrning. Det låter som något sterilt. Ett system, ett kalkylark, en avvägning. Men i verkligheten är det ett språk. Det talar om vad vi värderar, vad vi prioriterar – och vad vi är beredda att offra. I allmännyttan har detta språk blivit allt mer högljutt. Det viskar inte längre om värde och socialt ansvar. Det ropar om avkastningskrav, lönsamhet och internräntor.

Vi säger att vi bygger för framtiden – men vilken framtid? Och för vem?

Allmännyttan skapades för att vara en motkraft till marknaden, en trygg famn i stormen. Men idag famlar många bostadsbolag mellan att vara samhällsbyggare och affärsdrivna koncerner. Förutsättningarna skärps, budgetramarna krymper. Och samtidigt ropar unga efter bostäder, klimatet kräver sitt, och segregerade stadsdelar behöver läkas – inte bara rustas.

”Alla andra bygger upp, vi river ner”

När ekonomistyrningen blir en slutstation i sig själv, snarare än ett verktyg för ett högre mål, då har vi tappat kursen. Då blir det lättare att styra efter nyckeltal än efter människors behov. Då riskerar vi att allmännyttan förvandlas till ”ännu ett fastighetsbolag” – och inte längre den aktör som faktiskt bär samhället när det gungar.

Det är klart vi ska ha kontroll. Det är klart vi ska vara ansvarsfulla med offentliga medel. Men kontroll är inte samma sak som att stå stilla. Och ansvar är inte detsamma som att aldrig våga.

”En dag ska vi alla dö. Men alla andra dagar ska vi leva.” – P.O. Enquist

Vi behöver en ny poetik för allmännyttan. En ekonomistyrning som inte bara frågar hur mycket, utan också varför. Som mäter avkastning i tillit och framtidstro – inte bara i procent. Som låter oss bygga för de unga, de nya, de osynliga. För dom andra.

För det är kanske just där allmännyttans sanna värde ligger – i att våga vara motkraft när det är enklare att följa med. I att våga tänka långsiktigt när Excel skriker efter kvartalsmål.

”Det finns inga ord för det här, det är bara musik nu”

Men vi måste hitta orden. För samhällsutveckling är inte en slump. Den styrs. Och om vi inte styr mot det vi tror på, kommer vi att styras av det vi aldrig ville ha.